Com hem-följetong del 2

Har varit i kontakt med min granne, som com hem påstått att de inte lyckats nå. Han förklarar att com hem ringt dem och bokat tid – men de dök aldrig upp. Sedan har de inte hört av dem något mer. Mycket intressant!

Något trevligare är att jag även kontaktats av com hems redaktör för sociala medier via min blogg i dag. Han skriver så här:

Hej Anna,

Jag heter Samuel Garlöv och jobbar som redaktör i sociala medier på Com Hem.
Det här var verkligen ingen rolig historia och vi ska självklart se till att reda ut det här med din telefoni.
Du får gärna maila in ditt kundnr/persnr till mig så att vi kan ta fram rätt information och gå på djupet med vad som har hänt.

Ödmjukast,

Samuel Garlöv
Redaktör Sociala Medier
Com Hem

Verkar vara en trevlig kille och jag är tacksam för respons! Han har fått mina uppgifter och lovat kolla upp vad som sker samt återkomma till mig så fort som möjligt. Hoppas att detta rör på sig nu.

Läs även andra bloggares åsikter om ComHem, com hem, kundservice, ip-telefoni, digital-tv, tv, kabeltv, digitaltv, com hems kundtjänst, följetong

Öppet brev till ComHem

Detta brev sänds till com hem via kontaktformuläret på er hemsida samt publiceras på några av mina bloggar, bland annat http://kolon.wordpress.com då jag anser att hur ett sådant stort företag sköter sin kundservice är av stort samhällsintresse. Ert svar på detta brev kommer även det att publiceras på bloggarna där brevet publicerats.

Julen 2008 skaffade vi en platt-teve. Jag hade inte tänkt skaffa digitalteve av den enkla anledningen att jag har kabelteve som betalas via min hyra och jag anser det onödigt att betala två avgifter för samma kanaler.  Jag har bekanta som har en platt-teve och ser teve via kabelnätet och även om bilden inte är HD så är den absolut fullt tillräcklig! Men då bilden via vårt kabelnät blev så otroligt dålig, det snöade konstant, på vår nya teve så fick vi bita i det sura äpplet och införskaffa digitalteve. Och det fick bli Com hem, eftersom vi bor i ett Com hem-hus.

Jag följde höst-vinterns bloggstorm mot er (Com Hem). Själv hade jag inte behövt kontakta er kundtjänst innan så jag hade inga egna erfarenheter. Jag visste dock att jag snart skulle behöva göra det, vår tevebild var inte vad den borde, trots digitalteve. Bilden hackar lite då och då och det blir som stora pixliga block lite här och där. Först trodde vi det berodde på störningar från andra tekniska apparater, men efter att konstaterat att det inte gällde alla kanaler och att det inte blev någon skillnad när vi knäppte av allt runt omkring insåg vi att det var ett problem som låg hos vår leverantör. Men jag drog mig för att kontakta er och sköt på det hela tiden.

I december knackade det på dörren. En com hem-försäljare stod där och detta är förmodligen första gången jag öppnar dörren för en försäljare. Han frågade om jag ville skaffa bredband hos er, men det blev det inte tala om, ni skulle ha 100 kr mer i månaden för samma hastighet som jag betalar Bredbandsbolaget för nu.
Dock kom han med ett erbjudande som var attraktivt. Mindre kostnad för min fasta telefon + gratis telefonikostnad till alla alltid för en mindre summa än jag betalde i dag hos Telia. En tjänst som är attraktiv då jag arbetar hemifrån och spenderar flera timmar per dag i telefonen ibland. Jag tvekade lite, för jag tänkte på all kritik ni fått. Men försäljaren garanterade att ni hade tagit åt er av detta, 100 nya anställda till kundtjänst och bättre förståelse om att ni MÅSTE erbjuda bättre service. Ja, okej då, tänkte jag och skrev på. Det blir en del pengar att spara per år så jag måste testa – och så illa kan det väl inte gå?!

När ni först bad oss boka tid för installation av modemet stötte vi på första varningssignalerna. Kundtjänst menade att ni inte kunde erbjuda detta på kvällstid så vi skulle behöva vara hemma från jobbet – detta precis den månaden jag jobbade mest utifrån. VA?! Är detta service? Men ok, jag skulle ju jobba hemma en dag och ni kunde komma då. Men så plötsligt ringde en kille en kväll och sa att han kommer nu och installerar modemet. Förvånad sa jag okej och när han dök upp var han lika förundrad som jag:
”Jag vet inte vad de snackar om. Vi är två som jobbar på kvällstid i detta område bara.”

Eftersom Telia inte släppt vårt telefonnummer då teknikern kom och installerade modemet (vilket enligt Telia de kunde gjort tidigare men ni hade begärt det datumet) så kunde han inte se att allt fungerade. Den 28 december skulle vår telefon vara igång.  Vi var bortrest till en vecka in i januari och icke så oväntat fungerade inte telefonen när vi kom hem.
Vi kontaktade er kundtjänst igen och inom en vecka fick vi besök av en tekniker som konstaterade att modemet aldrig gått online. Jag hann inte ens fråga om teven förrän han sa att vi har mycket dålig signal hit och att detta måste påverka tevebilden också. Han konstaterade att det skulle komma från någon granne, att han behövde komma in hos dem och att när det var löst skulle vår tevebild bli bra också. Han aviserade grannarna innan han lämnade oss och avslutade med:
”Vi skall ju ringa er när vi besökt era grannar men man är ju inte mer än mänsklig så man kan ju glömma det. Så det är bra om ni själva håller lite koll och ringer in och frågar. För ibland är man ju tankspridd … ”

Detta var snart en månad sedan. Och icke så förvånande – vår telefon fungerar fortfarande inte samt så har vår tevebild bara blivit sämre.
I dag är det femte eller sjätte kontakten jag och min sambo tar kontakt med er. Första gången lovade kundtjänst att de skulle ringa upp oss samma dag, efter att de kontaktat säljaren. Denna kille har jag aldrig mera pratat med. Andra gången fick jag veta att ärendet var knutet till den första killen jag pratat med eftersom han mejlat säljaren och hans mejl är personlig. Denna gången ringde ni upp och meddelade att ni inte fått svar från teknikerna, som vanligtvis brukade vara så snabba. Nästa gång kontaktade min sambo er och fick svaret att ni inte visste så mycket. Han har ringt upp er igen och ni har haft samma flummiga svar varje gång. Ni har sagt att ni hyr in tekniker utifrån och att ni inte vet vilka som varit hem till oss – trots att jag i det allra första samtalet fick lovat att ni skulle kontakta teknikern som varit hos mig för uppdatering av vad som sker. Vad är detta för organisation?

I dag kontaktade jag er igen. Denna gång pratade jag – för första gången – med någon som verkligen verkade vilja kämpa lite för att ge mig svar. Tyvärr är det inte så lätt för dessa kundtjänstmedarbetare att hjälpa en kund när de arbetar för ett företag som inte verkar ha koll på vad de sysslar med! Jag tycker synd om dem som har så ofantligt dålig uppbackning av företaget och måste ta emot samtal från arga kunder dagligen. Att de skall behöva stå tillsvars för att er ledning inte kan sköta ett företag på ett organiserat sätt! Jag är inte förvånad att han inte hade svar på mina frågor om vad som händer om min granne inte hör av sig till er. Denna man lovade i alla fall att han skulle försöka se till att ni uppdaterar mig om vad som sker utan att jag skall behöva sitta och inga er varje vecka. Han lyckade också ge mig ett namn på min granne som jag hoppas att själv kunna uppsöka för att lösa ett problem som utan tvivel borde ingå i er service. För om han inte hört av sig första gången kan man ju tänka sig att man kan höra av sig igen – eller i alla fall ringa till oss och be oss gå upp och prata med honom! Men det är svårt när man inte vet vilken granne det handlar om!

Resultatet av ComHems ”nytänk” och nya fokus på service har gett mig en skyhög mobiltelefonräkning, som jag verkligen hoppas att jag blir kompenserad för på något sätt. Att sälja in sin telfonitjänst med att det skulle bli så mycket bättre och billigare för mig att ringa och sedan får jag en mycket högre telefonräkning än jag någonsin haft, det är ju riktigt, riktigt skamfullt! Samtidigt har jag betalat abonnemanget för min fasta telefon som inte fungerat i två månader nu. För att inte tala om pengarna vi betalat för den digitalteve vi inte kunnat bruka!
Om ni inte löser detta problem snarast kommer jag att tvingas byta tillbaka till Telia. Den enda anledningen till att jag inte gjort detta än beror på att det kostar 750 kronor för mig, eftersom jag valde att teckna mig hos er och trots att jag vet att ni, enligt Reklamationsnämnden, skall stå för merkostnader som orsakats mig i samband med att jag valt era produkter men dessa inte fungerar, så hoppas jag på att slippa ännu mer trassel, vilket en reklamation skulle innebära.

Och till slut, till försäljaren som var här och tyckte att vi skulle byta vår bredbandsleverantör också, eftersom det kan vara så mycket smidigare att ha alla tjänster samlade på samma ställe: Det skulle vara smidigare att ha en telefonitjänst, en tevetjänst, och en bredbandstjänst som fungerar som elen (där jag har två företag och fakturor per tjänst) än att ha alla tjänster samlade hos er!

Jag ber er svara snarast möjligt. Om svar inte inkommer innan denna fredag (12/2-10) så vänder jag mig till reklamationsnämnden.

Hälsningar
Ann Hultman

Fler bevis på com hems inkompetens?
Fuck com hem av Mymlan
Lots of com hem storys via Mymlan

Läs även andra bloggares åsikter om ComHem, com hem, kundservice, ip-telefoni, Telia, Bredbandsbolaget, digital-tv, tv, kabeltv, digitaltv, com hems kundtjänst

Absurt!

Här och nu bryter jag tystnade. Jag har valt att inte lägga mig i debatten kring barnskötaren med Poornstar-mössan, Mats Mügge, innan, mest för att jag tycker att det hela blivit absurt och att det pågått en bra debatt med människor som språkat mycket bra för den sida jag tycker är så självklar här. Men efter att ha sett Debatt så kan jag inte vara tyst längre. För sär gick det över absurd-gränsen.

Kort summering om nu någon kunnat missa vad som hänt: man har en pornstar-mössa på sig i sin facebook-profil. Han blir nekad fast tjänst i och med att föräldrar reagerat på detta. (Pornstar är för övrigt ett klädmärke).

Jag är moralpanikens ansikte. Jag är en äkta moraltant som är otroligt noga med hur jag framställer mig själv i alla lägen. Det innebär inte att alla kommer tycka att jag handlar rätt, en samtliga beslut är noga övervägda för att jag skall kunna stå för det jag gjort. Stämmer detta överens med vem jag är, är en ständig fråga jag ställer mig.

Men vem är Evaemma Andersson? Ja, på ”namnskylten” i Debatt står det Bloggredaktör c/o Stöten… Om jag fattat det rätt har hon fått gå från sitt jobb som flygvärdinna på grund av att hon skrev fiktiva romaner på nätet som var inspirerade av arbetsplatsen. Hon blev anklagad för att vara huvudpersonen i sina romaner, vilket hon själv nekar till. För mig är hon också absurdhetens ansikte i frågan om identitet Vs. internet.

I Debatt menar hon att man inte kan skilja sig från vem man är (vem man visar upp sig att vara skulle jag vilja tillägga) på internet, till exempel på facebook, och den man är på arbetsplatsen. Hon menar att man måste ta ansvar för den man är och visar man upp sig i kläder på internet skall man också kunna gå på jobbet i de kläderna. Och frågan jag ställer mig här är: sedan när blev det en omöjlighet att vara olika personer i olika situationer? Har inte privatliv och arbetsliv alltid skiljts åt, eller åtminstonde har vi i alla tider försökt göra skillnad på dessa två liv. Och för mig har denna stävan kommit från båda hållen. Dels vill arbetsgivare att jag skall klä mig i kostym på vissa arbetsplatser trots att jag aldrig gör det annars. Samtidigt vill de inte att jag skall ha massa smycken på mg på andra arbetsplatser trots att min fritidssysselsättning är just smyckestillverkning. Samtidigt vill jag inte bli för privat med föräldrarna till mina elever och jag vill inte blottlägga mina politiska åsikter som journalist eller berätta att jag tycker att dammsugare är onödigt som dammsugsförsäljare! Eller har jag fel? I vårt samhälle krävs det att vi arbetar och det finns krav på oss att ta alla jobb vi kan få om vi blir arbetslös! Det finns ingen plats att göra mitt arbete till mitt privatliv och för mig känns det helt absurt att säga att jag måste vara samma person på arbetet som jag är utanför arbetsplatsen! Jag skulle ALDRIG gå i en djupt urringad tröja i mitt yrke som lärare. Men det finns en del bilder på min facebooksida från sena sommarnätter där jag bär djupa urrigningar. Och om en arbetsgivare googlar mig och hittar sådana bilder, har denna då rätt att dra slutsatsen att jag är ”slampig” eller att jag skulle vara dåligt klädd i min arbetsplatssituation för det? Nej, där går fan gränsen! Om något borde detta säga arbetsgivaren att jag är tillräckligt smart och kompetent att kunna göra det väl övervägda valet att inte bära djupa urrigningar (eller pornstarmössor) på jobbet. Det om något borde ses som kompetent!

Och för den delen; sen när säger mitt klädval egentligen något om min kompetens att ta hand om barn? Borde det i sådana fall finnas med i universitetsutbildningen?

Visst, jag inser att jag här ovan gör kopplingen att internet i allmänhet och facebook i synnerhet är en del av privatlivet. Detta är definitivt kontroversiellt! För det är offentligt. Men jag anser i alla fall att jag med bestämdhet kan säga att internet (om nu internet inte råkar vara min arbetsplats eller så) och facebook INTE är en del av mitt arbete! Det är utanför mitt arbeta som lärare och barnskötare!

Jag anser att facebook tillhör mitt privatliv, om än den mer offentliga delen av mitt privatliv. Jag har ett facebook-konto av den enkla anledningen att jag anser det vara ett effektivt sätt att hålla kontakt med mina vänner, landet runt och världen över. Varför jag också nekar elevers föräldrar när de skickar vän-förfrågningar. Och det borde respekteras, av samtliga!

I tillägg till detta vill jag bara konstatera att jag har en lärare (jag pluggar själv) som är medlem i Sverigedemokraterna. Detta är allmänt känt och hon kan hittas på nätet – där hon uttalar sina åsikter. Men det är heller inte lagligt att sparka någon på grund av deras politiska åsikter, även om åsikterna är offentliga, så långe de inte påverkar undervisningen! Så varför skulle det vara okej att sparka någon på grund av en pornstar-mössa som inte bärs på arbetsplatsen?

Och när Evaemma Andersson då säger att det är arbetsgivarens rätt att välja vem denne anser vara en ansvarsfull person som passar för jobbet så undrar jag vilken moral som ligger bakom beslutet att sparka en person på grund av ett klädesplaggs skull? Är det samma moral som människor som inte väljer att anställa andra människor på grund av ”fel” hudfärg har? För om vi nu skall prata om att den mannen med mössans ansvar moral, då borde vi också prata om arbetsgivares ansvar och moral! Och vilka signaler sänder det till våra barn, att man har rätt att bli dömd helt utifrån klädval?

Nej, fy fan på ren svenska, jag mår riktigt dåligt över en sådan här dubbelmoral!

Not. till framtida arbetsgivare: Jag lovar att jag inte svär så här på min arbetsplats!

Läs även andra bloggares åsikter om pornstar, pornstarmössa, Mats Mügge, Facebook, internet, privatliv, barnskötare, Debatt, moralpanik, offentlig, Evaemma Andersson, absurt,

Sociala positioner

Sedan jag läste Lynn Chancers bok Sociala positioner i höst så ser jag vissa saker ur helt nya perspektiv. Jag har aldrig läst en bok om makt, genus och sociala positioner i allmänhet förut, så den gav mig ett filter på mina glasögon som jag aldrig haft med i min livsåskådning förut. Och det finns en sak som sitter benhårt i min ryggrad nu. Som jag tror på villkorslöst. Om det är sant eller inte, det vet jag inte, kanske saknar jag den andra sidan av det, men det är ett verktyg för analys som jag alltid verkar kunna passa in bilden.

Det jag uppmärksammades på var hur maktspelet i olika sociala positioner. Vem är överordnad och vem är underordnad? Chancers A/B/C-analytiska ramverk försöker visa på hur komplicerade etnicitet-, genus- och klassrelationer kan leva kvar och reproduceras.

Fritt tolkat skulle jag säga att boken visar på hur våra liv levs i olika arenor som överlappar varandra, vilket innebär att maktlöshet på en arena kan kompensera av maktfullkomlighet på en annan. Så om, låt oss säga en man, är maktlös på sitt arbete och har en svår relation med sin chef måste han ta tillbaka makten på någon annan arena. Låt oss, för tydlighetens skull, säga att han är maktlös även i sin vänskapskrets, då behöver han ta makten över sin familj. Och i situationer då han inte hittar ett annat sätt att få makt på kan detta leda till misshandel av fru och barn.
Nu förstår jag att detta är enormt svårt att tyda och att det mycket möjligt är en stark generalisering, men jag tycker mig kunna se sådana mönster där det funnit möjlighet att tyda dem … I boken tillämpas också denna teori på rasism, där exempelvis vita tar tillbaka makten över ett annars relativt maktlöst liv genom att trycka ner svarta.
Är det inte en intressant  teori?

När jag satt och tittade på en intervju som Oprah gjort med Obama och hans hustru idag så återfann sig denna teori hos mig igen. Jag satt och förundrades över hur Obama blev helt annorlunda så fort hans fru kom med in i intervjun. Han tog automatiskt ett steg tillbaka och hon var snabb på att svara på alla frågor. Han nickade och underströk det hon sa med ett väldigt lugn och verkade inte på något sätt obekväm över att hans fru kom in och tog över. Jag vet inte om jag är fördomsfull men enligt mig så skulle det inte vara konstigt om han blev irriterad. Om min sambo tog över en intervju som handlade om mitt yrke skulle nog jag bli irro på honom! Och jag inser att jag inte har en aning om vad som egentligen pågår men det verkade så genuint och vanligt. Den ”connection” som de hade till varandra signalerade mer att det var vanligt att hon tog över och att hon förmodligen är den som har makten på hemmaplanen. Även i den tidigare delen av intervjun hade han framhållit, på små sätt men ändå, att frun bestämmer över vardagen och sr till att familjen håller ihop genom att värna om familjetiden och se till att han är där. Och det slog mig att han verkade ta detta med ett sådant lugn, ingen tävling alls mellan dem. Det var mycket fint att se. Det fick mig att tro på varenda ord om deras lyckliga äktenskap, om att de är bästa vänner och har ett harmoniskt förhållande till varandra.
Så kom Oprahs fråga: Ett äktenskap handlar väl också till en viss del om maktbalans. Hur balanserar man makten när man lever med en av de mäktigaste männen i världen?
Då tog Obama över och svarade: Det handlar om att ha bra självförtroende. Så pekade han diskret bakåt på henne och log.
Och kanske är det just så det är. Kanske handlar en bra relation om maktbalans, till en viss del. Det kan låta hårt och kallt men jag menar det på det mest älskvärda sätt man kan prata om makt. För visst kan det vara svårt att alltid bli överkörd, det ger ingen en god självkänsla. Kanske är det så att man kompletterar varandra på denna arena och älskar varandra tillräckligt för att våga ge bort en del av sin egen makt?! Och kanske är det inte så konstigt att världens mäktigaste man utan svårigheter kan luta sig tillbaka och ge all makt i relationen till sin fru när arbetsdagen är slut. Och att de kan leva ett harmoniskt och fantastiskt äktenskap tillsammans, fyllt av kärlek och tillit till varandra?!

Läs även andra bloggares åsikter om genus, rasism, stratifieringsteorin, Lynn Chancer, Sociala positioner, Obama, Oprah, A/B/C-analytiska ramverk, etnicitet, klassrelationer, makt, äktenskap, president, maktförhållanden, maktlöshet, maktfullkomlighet

Kreativiteten och tänkandet

Jag hittade detta hos deepedition och insåg att denna, min mest älskade blogg, är djupt eftersatt. Jag känner ett sting av sorg av den anledningen.

Vad gör jag då med min tid? Jo, i ärlighetens namn är det så att all min kreativitet, all min filosofi, all min tankekraft och mestadelen av min tid går åt för att klara av skolan. Istället bloggar jag på mina mindre ”kreativta” bloggar. Skriver inlägg som är mer statiska, som recept, lägger in bilder i min julkalender och tipsar. Men det är så tråkigt, för alla studier, all forskning och allt jag läser och upplever under utbildningen får mig att filosofera som aldrig förr. Jag skulle så gärna skriva ner dem här i bloggen, men orken finns inte … Men ett nyårslöfte är att jag skall vara mer aktiv här, för det är detta jag älskar!

Vill ni kika på vad jag gör kan ni göra det här:

Goodnight miss Ann – en bild om dagen. Bloggen som startade som en julkalender. Jag har ett brinnande intresse för fotografering!

Kistan – Bloggen av Ibs som bara växer och växer. Kanske inte besökarmässigt men den ligger i utvecklingsstadiet för att bli något mer än ”bara” en blogg …

Shopparns guide – ett försök att underhålla mitt konsumentjournalistiska intresse. Inte tillräckligt aktivt, men jag listar just nu julklappstips. Förhoppningsvis kommer jag att kunna fylla denna med mycket bra grejer framöver …

Lätt lagat & Matnyttigt – Gi-recept, helt enkelt.

Fröken Ann – bloggen där jag samlar alla pedagogiska tips och idéer som jag samlar på mig under utbldningen.

Entré Trading – min pappas blogg om jakt, fiske, turism, hundar och natur. Det är han som skriver mestadels men jag underhåller den …

Nu skall jag fila på ett inlägg till den här bloggen, medan jag pluggar till tenta och försöker städa lägenheten (städningen är en annan sak som blivit djupt eftersatt under denna termin!)

Tack @deeped för att du ”väckte” mig!
Även om jag inte riktigt vet hur jag skall tolka din kommentar …

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, blogging, hultmans

Metro Photo Challenge

Jag har precis anmält mig till Metro Photo Challenge. Gå gärna in och kommenter mina bilder (och rösta gärna också när det är dags i november!!!):

www.hultmans.mpchallenge.com/se/portfolio

Jämställdhetsdebatt ? Nej, snarare klassdebatt !

Att kalla Anna Ankas debatt för jämställdhetsdebatt känns helt fel. Vem är det som sitter bakom ratten och styr egentligen ? Inte kan denna person i alla fall ha körkort … för föraren missar helt kurvorna ! Lite intersektionalitet tack!

Att kunna utföra alla de saker fru Anka påstår att en kvinna bör utföra handlar snarare om ekonomisk klass i en Marxistisk anda! För lever man i ett samhälle där det finns så klara klasskillnader som det finns i USA, där, ofta kvinnor och ofta svarta kvinnor, sliter för minimilön i vita överklasskvinnors hushåll för att dessa pryda damer skall kunna börja morgonen med en avsugning av mannen istället för att amma barnen och för att de skall kunna spendera några timmar på gymet istället för att laga maten, så kanske vi skandinaviska kvinnor inte behövde ”förfalla”. Lever man sedan också i ett hushåll som drar in miljoner varje år så blir detta som fru Anka kallar arbete inte så svårt att utföra.

Ni som för debatten, dags att ge lite perspektiv på detta. Fru Ankas klassåsikter är minst lika upprörande, om inte mer upprörande, än hennes jämställdhetsåsikter och den speglar klart att hon inte vet något om hur verkligheten för flertalet kvinnor i världen är. För nog kan vi utan tvivel konstatera att den grupp hon så vitt och brett kallar ”amerikanska kvinnor” omfattar ett fåtal kvinnor även i amerika. Och här kryper en otrolig etnicitetsdiskriminerande syn fram hos den eleganta fru Anka. Det är skrämmande på riktigt.

Och till fru Anka som menar att amerika är mer vidsynt och som förfäras över att man inte får tycka som man vill i Sverige vill jag bara säga;
- Tyck gärna som du vill. Men låt mig tycka som jag vill. Och jag tycker att det är skrämmande det du säger. För de värderingar som vilar bakom dina ord är skrämmande!

Vem vill du vara?

Människans största puzzel i livet är att komma underfund med saker som det inte finns självklara svar på. Finns Gud? Vad händer efter döden? Vem är jag?
Men ju äldre vi blir, ju mer insikt får vi om oss själva, och vi kommer närmare svaret på i alla fall den sista frågan. Åtminstone i de bästa fallen!
Åldern för oss även närmare svaren på våra andra stora frågor, vare sig vi vill eller inte.

Jag tror att vi tillbringar den största delen av våra liv som sökare efter våra jag. Vi slits i kampen mellan ont och gott. Men ett problem med detta detektivarbete är  att våra enda vittnen är människorna runt oss, och det råder brist på objektivitet. Och det finns ingen domare på jorden som kan skåda hela bilden för att sedan ge oss domen.

Med dessa förhållanden blir det svårt att säga till någon att de inte skall bry sig vad andra tycker. Det känns mer som en björntjänst än ett gott livsråd.
Mitt motto i livet är att jag skall leva så att jag kan stå för den jag är, och alla mina handlingar sammantaget bildar den jag är. Även de dåliga. Men om jag kan stå för att även misstagen är jag, och att även jag gör misstag, då är jag inte lika svag som mina dåliga handlingar.
Jag tror att vi helt enkelt måste acceptera att vi gör saker som inte helt går i linje med den vi önskar att vi var. Men om vi är medvetna om problemen, och vågar stå för dem, att de också är jag, då är vi på god väg att bli den vi vill vara.
Att fundera över om vi kommer kunna stå för vem denna handling gör oss till, innan vi handlar, är det beslut vi ständigt måste tampas med. Tänkt efter, först!

Vem du är, och slutligen blir, kan ingen annan än du välja. Det finns inga undanflykter. Andra kan försöka påverka dig. De kan försöka pressa, stressa och tippa dig över på andra vägar – men endast du kan välja vem du vill vara. För endast du kan välja hur du tolkar allt som sker omkring dig, hur du behandlar informationen och vilken väg du väljer att ta efter varje händelse i ditt liv. Att välja att göra ont för att du själv mött ondska är inte något fast och fixt, det är ett aktivt val du tar. Samma sak gäller åt det andra hållet.
Endast du formar ditt livs resa!

Och om vi slutligen står inför en högste domare, den enda som kan ge oss svaret på alla våra stora frågor, vem det än må vara, då kan endast du stå till svars för den du valt att vara. Det finns chans för alla att vara nöjd med att ha varit den absolut bästa vi kunnat.

Med åldern kommer svaret på dina stora frågor, så sluta fundera och bråka om dem nu. Koncentrera dig på den fråga som återstår för resan gång, det enda du kan påverka här och nu;

vem vill du vara?

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans bloggtema, Gud, religion, humanism, tro, livsfrågor, livet

Skuldkänslor, kommentarer och värk

Detta borde alla läsa!
Det är Sofias sammanfattningspostning av veckans bloggtema; alkohol.
Allt är läsvärt, men främst vill jag puscha för Sofias egna tolkning av ämnet, som du finner mitt i länkfesten. Orkar du inte läsa något annat så läs det!

Det Sofia skrivit är så innerligt att jag helst skulle vilja lämna det utan tolkning. Vissa saker bör helt enkelt få vara som de är. Men jag bryter mot all vett och etikett som jag har i dag och gör ändå en tolkning:

Sofias inlägg andas precis det som jag så ofta velat få fram. Att skuldkänslor i lagom mån och i vissa fall kan vara sundhetstecken. Jag kan vara medveten om att jag inte är perfekt, jag kanske inte borde dricka det där vinglaset, men jag gör det ändå. Och jag kan stå för att jag gör det – jag kan också stå för att det inte är det ideala att göra.
Jag skulle nog inte ens vilja kalla det för skuldkänslor – snarare medvetenhet, förnuft och sundhetstecken. Det är svårt att vara perfekt på alla sätt och om några glas vin då och då är det sämsta jag gör så kan jag leva med det!  Ungefär så känner jag det inför mitt alkoholdrickande!

Sofia gör en vacker och innerlig skildring av minnen från hennes barndom, om komplexiteten med alkohol och där hon öppet och fullt medveten om att det kanske inte borde vara så ändå konstaterar att även hon har komplicerade känslor inför sitt eget drickande.
Kommentarerna är ännu ganska få, men de kommer förmodligen hagla in under ett par dagar. Men trots att de redan är få finns det redan de som försöker ”hjälpa” Sofia att slippa sina skuldkänslor över sitt drickande. Är det ingen fler än jag som tycker detta är märkligt? Att det alltid finns de som  verkar missa poängen med att man hänger ut alla sina oluster …
Jag kan visserligen ha tolkat Sofia helt fel, och i sådana fall ber jag om ursäkt för det, men jag har själv försökt skriva liknande inlägg och fått samma typ av respons på dem. Då har jag känt att jag tvingats gå i försvar och förklara varför jag känner som jag känner – något som fått mig att känna att det där innerliga och öppenhjärtliga inlägget som jag värkte fram helt tappade sin glans. För jag skrev inte om mina skuldkänslor för att jag vill att någon skall försvara dem för mig – jag skrev om dem för att jag tror att de är oundvikliga, och kanske till och med hälsosamma i en viss mån.

Nu vet jag också att jag skriver på internet och att det blir öppet för alla att tolka och ge respons på. Jag vill också ha respons. Och allt det jag skriver ovan är endast något jag själv känner, jag bara råkade ta Sofias alkoholinlägg som exempel. Det jag försöker säga är att vi kanske ibland borde tänka till en extra gång innan vi formulerar en kommentar på någons värk!

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans bloggtema, bloggvärldsbloggen, Mymlan, alkohol, värk, tolkning, kommentarer, bloggar, netikett

Vi byter – ditt barn mot spriten!

Jag släntrade hemåt i regnet, väl skyddad av mitt fina, globformade, genomskinliga paraplys som jag älskar så mycket.
– Vilket fint paraply du har, sa en man under viadukten.
Jag vände mig mot honom, då jag bestämt mig för att sluta ignorera människor som i allmänhet upplevs som konstiga och skrämmande, utan att de egentligen alls behöver passa in i den fördomen. Jag mötte ett solbränt ansikte med fyrtioåriga årsringar och de svarta luckorna i munnen var fler än de vita fasaderna.
– Tycker du, svarade jag med ett brett leende. Jag sökte ögonkontakt med mannen som tilltalat mig. Han höll en öl i handen och tillsammans med några män i hans egen ålder, en flicka som säkert var yngre än jag och ett obestämt antal lila kassar sökte de samma tjänster av viadukten som jag bad mitt paraply om. Mannen rodnade när jag såg in i hans ögon och svarade:
– Nej, jag bara skojja … Han log brett och visade de få vita han besatt. Jag log tillbaka och fortsatte. När jag kommit en bit hörde jag hur den yngre tjejen försökte sig på en immitation av någon hon aldrig träffat förut. ”Tycker du”, ekade det i tunneln bakom mig, med en förlöjligande röst.

Under resten av min promenad hem växte sig känslan stark. I takt med regndroppar och fotsteg blev jag mer och mer säker på hur jag skall skriva om veckans bloggtema. Jag hade ett helt annat utkast, helt utan moralkakor men också helt utan känslor eller innerlighet. Det var fyllt av diplomati. Detta är ett ämne som får mig att skrika av sorg och gråta av lycka. Min fantastiska ungdomstid är full av fyllehistorier med glada och trivsamma minnen. Men jag har också ett stukat barn som lever djupt där inne, som inte alls kan förstå det här med sprit. Och det skall jag spegla när jag skriver om veckans bloggtema: Alkohol.

Att ta sig en innanför västen. Ta sig en för mycket eller ta sig en luring. Gå in i dimman, titta ner i dunken, smaka kaffekasken, bli rund under fötterna eller ha lucköppning i morgon. Ja, kärt barn har många namn och många har många hysteriskt roliga fylleminnen. Men det som så ofta blir kallat Sveriges nationaldryck har också gett många mycket sorg. Min inställning till alkohol är tvetydig – mest för att det i mina kretsar är som att svära om jag säger att alkohol inte är bra. Jag får liksom skamkänslor när jag känner att sprit egentligen bara är förknippat med skit, för ”så är det ju inte för alla, de flesta kan kontrollera sig” och ”fan va tråkig du är”. ”Vad ger dig rätt att bestämma och moralisera över andra?”. Men om vi nu skall vara ärliga:

I de flesta våldsbrott finns alkohol eller narkotika med i bilden. De flesta som kör åt skogen är alkohol- eller narkotikapåverkade. BRIS alarmerar och berättar hur många barn det är i Sverige som har det fördjävligt hemma, just på grund av alkohol. Och hur många människor trillar inte dit och blir alkoholberoende per år? Blir socialbidragstagare, kostar oss pengar, har inget hem, sviker sin familj och allt vad det innebär?
Narkotikan är förbjuden. Det är inte alkoholen.

Jag anser att det är egoistiskt att dricka alkohol. Och ibland är det okej att vara egoistisk. Och jag kommer att vara just detta när jag sjunker ner i soffan och dricker champange med jordgubbar i tillsammans med sambon i kväll. Men jag tycker också att det finns en hel massa gånger då det inte är okej att vara egoistisk! Till exempel när man är gravid. För om det finns lilla minsta promillechansen att mitt eller ditt barn kan ta skada av att jag dricker under våra nio månader som gravid, då är det väl faan om det skall vara så mycket begärt att vi håller oss borta från spriten i en sådan kort tid. Jag tycker också att man skall vara försiktig med spriten när barnen är med. För det kan vara obehagligt med personlighetsförändringen som sker i nio fall av tio. Den må vara liten, men ack så märkbar för barn som ofta är så otroligt mottagliga för stämningar. Det är inte heller okej att dricka om man nu skall tappa kontrollen. Och vet du att du kan göra det – skit i det. Är det verkligen så mycket begärt? Det finns en hel del andra kontexter då jag inte anser att det är okej att vara egoistisk också, men för mig känns de så självklara att jag inte anser att någon ens skall behöva upplysa om dem!

Alkohol är ett gift. Det kan vi i alla fall inte bestrida! Sedan råkar det vara ett accepterat gift. I motsats till knark till exempel. Och jag knarkar inte. Gör du det? En del livsmedel är också som ett gift för mig! Till exempel godis och kolhydrater. Jag går mycket lätt upp i vikt och det är inte bra för mig. Visserligen skadar jag inte andra så mycket med min övervikt men ändå – jag försöker hålla mig borta från det! Jag försöker också hålla mig borta från spriten!

Man skulle kunna kalla mig nykterist, men då kanske nykteristerna skulle bli förolämpande. För det är när man inte alls dricker, eller hur?! Jag dricker kanske en gång per år. I snitt skulle det nog inte ens bli det. Dels har jag en tarmsjukdom som gör att jag inte mår så bra av det, dels har jag det där stukade barnet inom mig. Och i kväll tänker jag glassa till det med champange och jordgubbar. Men ärligt talat – jag skulle inte ha några problem alls med att helt avstå från alkoholen! För jag anser att spritens största problem är att vi glamouriserat det så. Att ”ta sig en dagens” handlar inte bara om att det är gott, det handlar mycket om att få den där avslappnade känslan som endast sprit och en del olagliga substanser kan ge oss.  Vi förknippar det med semester, ledighet och fest. Och handlade det bara om att det är gott hade det inte varit ett problem, det finns så mycket som är gott, då hade vi tillverkat alkoholfria drycker med samma smak! Det handlar om ruset!

Jag kanske inte är så mycket för överförmynderi till vardags men jag skulle inte protestera om de sa att de ville förbjuda alkoholen med. Det är faktiskt ett puzzel, med den statistik och den vetenskap vi besitter i dag, att alkoholen inte likställts med droger.
Skulle jag kunna rädda de där barnen som råkar så illa ut på grund av spriten, skulle jag kunna rädda livet på den nästa som kommer att bli ett dödsoffer i trafiken på grund av alkoholen, ja skulle jag kunna hjälpa den där familjen att hålla ihop genom att förbjuda alkoholen, då skriver jag under nu å en gång!
Ni får tycka vad ni vill – men ett liv är värt mer än rätten till alkohol.

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, sprit, överförmynderi, droger, knark, veckans bloggtema, systembolaget, fyllekörning, nykterist, barn