Metro Photo Challenge

Jag har precis anmält mig till Metro Photo Challenge. Gå gärna in och kommenter mina bilder (och rösta gärna också när det är dags i november!!!):

www.hultmans.mpchallenge.com/se/portfolio

Jämställdhetsdebatt ? Nej, snarare klassdebatt !

Att kalla Anna Ankas debatt för jämställdhetsdebatt känns helt fel. Vem är det som sitter bakom ratten och styr egentligen ? Inte kan denna person i alla fall ha körkort … för föraren missar helt kurvorna ! Lite intersektionalitet tack!

Att kunna utföra alla de saker fru Anka påstår att en kvinna bör utföra handlar snarare om ekonomisk klass i en Marxistisk anda! För lever man i ett samhälle där det finns så klara klasskillnader som det finns i USA, där, ofta kvinnor och ofta svarta kvinnor, sliter för minimilön i vita överklasskvinnors hushåll för att dessa pryda damer skall kunna börja morgonen med en avsugning av mannen istället för att amma barnen och för att de skall kunna spendera några timmar på gymet istället för att laga maten, så kanske vi skandinaviska kvinnor inte behövde ”förfalla”. Lever man sedan också i ett hushåll som drar in miljoner varje år så blir detta som fru Anka kallar arbete inte så svårt att utföra.

Ni som för debatten, dags att ge lite perspektiv på detta. Fru Ankas klassåsikter är minst lika upprörande, om inte mer upprörande, än hennes jämställdhetsåsikter och den speglar klart att hon inte vet något om hur verkligheten för flertalet kvinnor i världen är. För nog kan vi utan tvivel konstatera att den grupp hon så vitt och brett kallar ”amerikanska kvinnor” omfattar ett fåtal kvinnor även i amerika. Och här kryper en otrolig etnicitetsdiskriminerande syn fram hos den eleganta fru Anka. Det är skrämmande på riktigt.

Och till fru Anka som menar att amerika är mer vidsynt och som förfäras över att man inte får tycka som man vill i Sverige vill jag bara säga;
- Tyck gärna som du vill. Men låt mig tycka som jag vill. Och jag tycker att det är skrämmande det du säger. För de värderingar som vilar bakom dina ord är skrämmande!

Vem vill du vara?

Människans största puzzel i livet är att komma underfund med saker som det inte finns självklara svar på. Finns Gud? Vad händer efter döden? Vem är jag?
Men ju äldre vi blir, ju mer insikt får vi om oss själva, och vi kommer närmare svaret på i alla fall den sista frågan. Åtminstone i de bästa fallen!
Åldern för oss även närmare svaren på våra andra stora frågor, vare sig vi vill eller inte.

Jag tror att vi tillbringar den största delen av våra liv som sökare efter våra jag. Vi slits i kampen mellan ont och gott. Men ett problem med detta detektivarbete är  att våra enda vittnen är människorna runt oss, och det råder brist på objektivitet. Och det finns ingen domare på jorden som kan skåda hela bilden för att sedan ge oss domen.

Med dessa förhållanden blir det svårt att säga till någon att de inte skall bry sig vad andra tycker. Det känns mer som en björntjänst än ett gott livsråd.
Mitt motto i livet är att jag skall leva så att jag kan stå för den jag är, och alla mina handlingar sammantaget bildar den jag är. Även de dåliga. Men om jag kan stå för att även misstagen är jag, och att även jag gör misstag, då är jag inte lika svag som mina dåliga handlingar.
Jag tror att vi helt enkelt måste acceptera att vi gör saker som inte helt går i linje med den vi önskar att vi var. Men om vi är medvetna om problemen, och vågar stå för dem, att de också är jag, då är vi på god väg att bli den vi vill vara.
Att fundera över om vi kommer kunna stå för vem denna handling gör oss till, innan vi handlar, är det beslut vi ständigt måste tampas med. Tänkt efter, först!

Vem du är, och slutligen blir, kan ingen annan än du välja. Det finns inga undanflykter. Andra kan försöka påverka dig. De kan försöka pressa, stressa och tippa dig över på andra vägar – men endast du kan välja vem du vill vara. För endast du kan välja hur du tolkar allt som sker omkring dig, hur du behandlar informationen och vilken väg du väljer att ta efter varje händelse i ditt liv. Att välja att göra ont för att du själv mött ondska är inte något fast och fixt, det är ett aktivt val du tar. Samma sak gäller åt det andra hållet.
Endast du formar ditt livs resa!

Och om vi slutligen står inför en högste domare, den enda som kan ge oss svaret på alla våra stora frågor, vem det än må vara, då kan endast du stå till svars för den du valt att vara. Det finns chans för alla att vara nöjd med att ha varit den absolut bästa vi kunnat.

Med åldern kommer svaret på dina stora frågor, så sluta fundera och bråka om dem nu. Koncentrera dig på den fråga som återstår för resan gång, det enda du kan påverka här och nu;

vem vill du vara?

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans bloggtema, Gud, religion, humanism, tro, livsfrågor, livet

Skuldkänslor, kommentarer och värk

Detta borde alla läsa!
Det är Sofias sammanfattningspostning av veckans bloggtema; alkohol.
Allt är läsvärt, men främst vill jag puscha för Sofias egna tolkning av ämnet, som du finner mitt i länkfesten. Orkar du inte läsa något annat så läs det!

Det Sofia skrivit är så innerligt att jag helst skulle vilja lämna det utan tolkning. Vissa saker bör helt enkelt få vara som de är. Men jag bryter mot all vett och etikett som jag har i dag och gör ändå en tolkning:

Sofias inlägg andas precis det som jag så ofta velat få fram. Att skuldkänslor i lagom mån och i vissa fall kan vara sundhetstecken. Jag kan vara medveten om att jag inte är perfekt, jag kanske inte borde dricka det där vinglaset, men jag gör det ändå. Och jag kan stå för att jag gör det – jag kan också stå för att det inte är det ideala att göra.
Jag skulle nog inte ens vilja kalla det för skuldkänslor – snarare medvetenhet, förnuft och sundhetstecken. Det är svårt att vara perfekt på alla sätt och om några glas vin då och då är det sämsta jag gör så kan jag leva med det!  Ungefär så känner jag det inför mitt alkoholdrickande!

Sofia gör en vacker och innerlig skildring av minnen från hennes barndom, om komplexiteten med alkohol och där hon öppet och fullt medveten om att det kanske inte borde vara så ändå konstaterar att även hon har komplicerade känslor inför sitt eget drickande.
Kommentarerna är ännu ganska få, men de kommer förmodligen hagla in under ett par dagar. Men trots att de redan är få finns det redan de som försöker ”hjälpa” Sofia att slippa sina skuldkänslor över sitt drickande. Är det ingen fler än jag som tycker detta är märkligt? Att det alltid finns de som  verkar missa poängen med att man hänger ut alla sina oluster …
Jag kan visserligen ha tolkat Sofia helt fel, och i sådana fall ber jag om ursäkt för det, men jag har själv försökt skriva liknande inlägg och fått samma typ av respons på dem. Då har jag känt att jag tvingats gå i försvar och förklara varför jag känner som jag känner – något som fått mig att känna att det där innerliga och öppenhjärtliga inlägget som jag värkte fram helt tappade sin glans. För jag skrev inte om mina skuldkänslor för att jag vill att någon skall försvara dem för mig – jag skrev om dem för att jag tror att de är oundvikliga, och kanske till och med hälsosamma i en viss mån.

Nu vet jag också att jag skriver på internet och att det blir öppet för alla att tolka och ge respons på. Jag vill också ha respons. Och allt det jag skriver ovan är endast något jag själv känner, jag bara råkade ta Sofias alkoholinlägg som exempel. Det jag försöker säga är att vi kanske ibland borde tänka till en extra gång innan vi formulerar en kommentar på någons värk!

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans bloggtema, bloggvärldsbloggen, Mymlan, alkohol, värk, tolkning, kommentarer, bloggar, netikett

Vi byter – ditt barn mot spriten!

Jag släntrade hemåt i regnet, väl skyddad av mitt fina, globformade, genomskinliga paraplys som jag älskar så mycket.
– Vilket fint paraply du har, sa en man under viadukten.
Jag vände mig mot honom, då jag bestämt mig för att sluta ignorera människor som i allmänhet upplevs som konstiga och skrämmande, utan att de egentligen alls behöver passa in i den fördomen. Jag mötte ett solbränt ansikte med fyrtioåriga årsringar och de svarta luckorna i munnen var fler än de vita fasaderna.
– Tycker du, svarade jag med ett brett leende. Jag sökte ögonkontakt med mannen som tilltalat mig. Han höll en öl i handen och tillsammans med några män i hans egen ålder, en flicka som säkert var yngre än jag och ett obestämt antal lila kassar sökte de samma tjänster av viadukten som jag bad mitt paraply om. Mannen rodnade när jag såg in i hans ögon och svarade:
– Nej, jag bara skojja … Han log brett och visade de få vita han besatt. Jag log tillbaka och fortsatte. När jag kommit en bit hörde jag hur den yngre tjejen försökte sig på en immitation av någon hon aldrig träffat förut. ”Tycker du”, ekade det i tunneln bakom mig, med en förlöjligande röst.

Under resten av min promenad hem växte sig känslan stark. I takt med regndroppar och fotsteg blev jag mer och mer säker på hur jag skall skriva om veckans bloggtema. Jag hade ett helt annat utkast, helt utan moralkakor men också helt utan känslor eller innerlighet. Det var fyllt av diplomati. Detta är ett ämne som får mig att skrika av sorg och gråta av lycka. Min fantastiska ungdomstid är full av fyllehistorier med glada och trivsamma minnen. Men jag har också ett stukat barn som lever djupt där inne, som inte alls kan förstå det här med sprit. Och det skall jag spegla när jag skriver om veckans bloggtema: Alkohol.

Att ta sig en innanför västen. Ta sig en för mycket eller ta sig en luring. Gå in i dimman, titta ner i dunken, smaka kaffekasken, bli rund under fötterna eller ha lucköppning i morgon. Ja, kärt barn har många namn och många har många hysteriskt roliga fylleminnen. Men det som så ofta blir kallat Sveriges nationaldryck har också gett många mycket sorg. Min inställning till alkohol är tvetydig – mest för att det i mina kretsar är som att svära om jag säger att alkohol inte är bra. Jag får liksom skamkänslor när jag känner att sprit egentligen bara är förknippat med skit, för ”så är det ju inte för alla, de flesta kan kontrollera sig” och ”fan va tråkig du är”. ”Vad ger dig rätt att bestämma och moralisera över andra?”. Men om vi nu skall vara ärliga:

I de flesta våldsbrott finns alkohol eller narkotika med i bilden. De flesta som kör åt skogen är alkohol- eller narkotikapåverkade. BRIS alarmerar och berättar hur många barn det är i Sverige som har det fördjävligt hemma, just på grund av alkohol. Och hur många människor trillar inte dit och blir alkoholberoende per år? Blir socialbidragstagare, kostar oss pengar, har inget hem, sviker sin familj och allt vad det innebär?
Narkotikan är förbjuden. Det är inte alkoholen.

Jag anser att det är egoistiskt att dricka alkohol. Och ibland är det okej att vara egoistisk. Och jag kommer att vara just detta när jag sjunker ner i soffan och dricker champange med jordgubbar i tillsammans med sambon i kväll. Men jag tycker också att det finns en hel massa gånger då det inte är okej att vara egoistisk! Till exempel när man är gravid. För om det finns lilla minsta promillechansen att mitt eller ditt barn kan ta skada av att jag dricker under våra nio månader som gravid, då är det väl faan om det skall vara så mycket begärt att vi håller oss borta från spriten i en sådan kort tid. Jag tycker också att man skall vara försiktig med spriten när barnen är med. För det kan vara obehagligt med personlighetsförändringen som sker i nio fall av tio. Den må vara liten, men ack så märkbar för barn som ofta är så otroligt mottagliga för stämningar. Det är inte heller okej att dricka om man nu skall tappa kontrollen. Och vet du att du kan göra det – skit i det. Är det verkligen så mycket begärt? Det finns en hel del andra kontexter då jag inte anser att det är okej att vara egoistisk också, men för mig känns de så självklara att jag inte anser att någon ens skall behöva upplysa om dem!

Alkohol är ett gift. Det kan vi i alla fall inte bestrida! Sedan råkar det vara ett accepterat gift. I motsats till knark till exempel. Och jag knarkar inte. Gör du det? En del livsmedel är också som ett gift för mig! Till exempel godis och kolhydrater. Jag går mycket lätt upp i vikt och det är inte bra för mig. Visserligen skadar jag inte andra så mycket med min övervikt men ändå – jag försöker hålla mig borta från det! Jag försöker också hålla mig borta från spriten!

Man skulle kunna kalla mig nykterist, men då kanske nykteristerna skulle bli förolämpande. För det är när man inte alls dricker, eller hur?! Jag dricker kanske en gång per år. I snitt skulle det nog inte ens bli det. Dels har jag en tarmsjukdom som gör att jag inte mår så bra av det, dels har jag det där stukade barnet inom mig. Och i kväll tänker jag glassa till det med champange och jordgubbar. Men ärligt talat – jag skulle inte ha några problem alls med att helt avstå från alkoholen! För jag anser att spritens största problem är att vi glamouriserat det så. Att ”ta sig en dagens” handlar inte bara om att det är gott, det handlar mycket om att få den där avslappnade känslan som endast sprit och en del olagliga substanser kan ge oss.  Vi förknippar det med semester, ledighet och fest. Och handlade det bara om att det är gott hade det inte varit ett problem, det finns så mycket som är gott, då hade vi tillverkat alkoholfria drycker med samma smak! Det handlar om ruset!

Jag kanske inte är så mycket för överförmynderi till vardags men jag skulle inte protestera om de sa att de ville förbjuda alkoholen med. Det är faktiskt ett puzzel, med den statistik och den vetenskap vi besitter i dag, att alkoholen inte likställts med droger.
Skulle jag kunna rädda de där barnen som råkar så illa ut på grund av spriten, skulle jag kunna rädda livet på den nästa som kommer att bli ett dödsoffer i trafiken på grund av alkoholen, ja skulle jag kunna hjälpa den där familjen att hålla ihop genom att förbjuda alkoholen, då skriver jag under nu å en gång!
Ni får tycka vad ni vill – men ett liv är värt mer än rätten till alkohol.

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, sprit, överförmynderi, droger, knark, veckans bloggtema, systembolaget, fyllekörning, nykterist, barn

”Ge Sverige tillbaka, ge inte bort det till några Sverigedemokrater.”

 Ge Sverige tillbaka, ge inte bort det till några Sverigedemokrater. Vi tar Sverige tillbaka, som det var innan de började hata. Vi tar Sverige tillbaka, vid valurnan och ute på gatan.
- Timbuktu och Promoe 

Ett budskap jag gärna stödjer! Och i detta budskap, från Promoe och Timbuktu, ligger en uppmaning om att gå och rösta på söndag. Tystnad är en fördel för ointelligensen där ute!

Läs om artisternas budskap och ladda ner låten gratis här.

Läs även andra bloggares åsikter om Ge oss Sverige tillbaka, Sverigedemokraterna, Eu-val, val, Promoe, Timbuktu, rösta

Norrland – om du vill vara dig själv för en stund!

Veckans bloggtema, som Mymlan utlyst på Bloggvärldsbloggen, handlar om fördomar. Jag har ett inlägg som legat och grott i mig länge. Jag har fört diskussionen irl många gånger och utvecklat och strykit. Anledningen till att jag inte skrivit det än är att det inte känns helt solklart. Det är risk för att det blir rörig. Men när ny Mymlan skickar ut detta tema så känner jag att det är inläggets perfekta forum. Det kanske inte direkt handlar om fördomar på det sättet man direkt tänker på ordet – men för mig handlar det i allra högsta grad om fördomar. Så här kommer det:

”Om du vill vara dig själv för en stund”. 
Har vi hört den förut? Den största klyschan av alla när det handlar om Norrlandsfördomar. Den fanns långt innan öltillverkarna valde att sätta den på historiskt pränt och göra t-shirttryck med nyskapad kult. Den enda skillnaden är att de bytte ut det första ordet norrland mot sitt eget märke. 

Nu är det säkert många som frågar sig om detta skulle vara något negativt – att bli sammankopplad med ett uttryck som skriker av individualism, öppenhet och självständighet. Mitt svar är nej. Det är inte negativt. En fördom behöver heller inte vara negativ. Men i det här fallet så är det meningen bortom orden som bildar fördomen, och i det här fallet är det inte bara negativt, det är svart, mörkt och fel.

Jag har många gånger hört människor i min närhet uttrycka just detta. ”Här får alla vara sig själva”. Oftast har det handlat om en fyllehund som tagit sig en eller sju för många innanför västen och som betett sig illa. Man har skämt ut sig själv och familjen och det har blivit prat på byn. Och i slutet av pelargoneindianernas eviga tjattrande kommer det, gärna precis efter att de småleende har förklarat att familjen bett om ursäkt, repliken vi norrlänningar inte kan undvika att förknippas med, ”Men det gör inget. Inte spelar det någon roll. Hör får alla vara sig själva!”.
Jag har också hört den ett antal gånger under min uppväxt, när folk på byn berättat om ”han den där som satte på grannfrun på logdansen i helgen”. Men det spelar ju ingen roll. Han är ju lite så han.
Däremot har jag aldrig hört denna replik i samband med att homosexuella kommit upp på tal. För det är ju helt moraliskt förkastligt. Äckligt rent utav. Ja, nog går det anmed två jäntor tillsammans kanske, det är någe fel med dem å, men två karlar som trycker på varandra i röven, nej det är ju helt sjukligt. Människor som aldrig besökt kyrkan i sitt liv börjar citera bibeln om hur man och kvinna är skapt för varandra. Njae, det här är inte att vara sig själv det heller. Man är nog rent besatt utav djävulen.
Inte hörde jag citatet när Zigenarna kom till byn heller. 

 Vad vill jag ha sagt med det hr nu då? Kanske att det finns en baksida av vår fördom om norrland. För där kan det vara helt okej att vara sig själv för en stund – om det är på alla andras premisser. För mig är det inte okej att supa skallen av sig och göra bort sig så familjen får skämmas. Där går min gräns. Men det är helt okej om du väljer att dela din säng med en vuxen människa av vilket kön du vill. För andra är det tvärt om. Men oavsett vilka gränser vi väljer att dra så handlar det inte om att vara sig själv för en stund – det handlar om att vara sig själv inom gränsen för vad din omgivning tolererar. Tyvärr verkar det ofta som att omoral och dåligt uppförande är mer accepterat än sexuell orientering eller härkomst.

Och till alla er som tror att ni kan komma undan med hur mycket skit som helst bra för att ”det är okej att vara er själva” vill jag bara säga – DET ÄR INTE OKEJ ATT VARA DIG SJÄLV OM DU ÄR VIDRIG MOT ANDRA !!!

Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggtema, fördomar, norrland, vara sig själv,

Min ålder är en lillasyster

Jag har precis skrivit min sista tenta för terminen och njuter av att jag kan sätta mig ner och blogga, utan att känna att jag ”slösar” med dyrbar tid. Och min första frihetspostning detta år blir på ämnet ålder. Mymlan utlyste nämligen ålder som veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen. Nu verkat det visserligen som att veckan och temat är överspelat eftersom hon redan gjort en sammanfattande postning, men jag tänker skriva det ändå. Ämnet är fortfarande intressant! Och jag har filat på det i huvudet men inte haft tid att skriva ner det innan, så här kommer det:

Ålder i siffror är orelevant i min familj. Där ligger vår ålder instucken i epiteten vi fått. Min mamma och pappa är gamla för de är föräldrar. Storasyster, ja, då är man vuxen, så det är min systers ålder. Min ålder är lillasyster. Jag har alltid varit, är och kommer alltid att förbli lillasystergammal. Och i det ligger det faktum att jag alltid kommer att veta minst, vara mest känslig och ha mest hyss för mig. Jag är den som resterande familjemedlemmar skyddar genom att inte berätta alla saker som händer. Jag är den som är sist med allt; sist med körkortet, sist med att köpa hus, sist att skaffa barn och sist att flytta hemifrån. Jag säger nu inte att det bara är en massa nackdelar med att vara en lillasyster gammal, nej absolut inte, det finns en del fördelar också. Som att jag aldrig känt någon press eller upplevt att mina föräldrar haft höga krav på mig. Jag kanske också haft enklare att överraska positivt, helt enkelt för att man inte förväntat sig så mycket av någon som bara är lillasystergammal. Jag är också helt övertygad om att jag kommer undan med en del saker just för att de ser på mig som barnet i familjen. Jag tror inte att mina föräldrar eller min storasyster låter mig komma undan medvetet på grund av det, det är snarare en ryggmärgsinställning som de inte själva är medvetna om. Och det är precis den där omedvetna ryggmärgskänslan som också kan göra det så jobbigt att alltid vara en lillasyster.
Det spelar ingen roll hur många år jag levt eller om jag läst kurser på universitet på ämnet. Det spelar heller ingen roll om jag av andra anses vara expert på ämnet. Heller inte om jag till och med anses vara lite av en expert i familjen, jag kan ändå aldrig vinna. Vi tar det här med datorer till exempel. Om någon i min familj skall köpa en dator så ringer de till mig först. De frågar och undrar och jag svarar. Men även om jag kan svara på alla frågor så ringer de ändå någon annan efteråt för att se vad de säger. Håller denna person med det jag sagt så blir det ”ja, han i butiken sa ju det med så …”. Men om personen ifråga inte höll med då är det jag som har fel, per automatik. Och även om det nu visade sig att den där datorn inte blev bra, kanske för att killen i affären inte hade samma bakgrundsinformation som mig, ja, då lovar jag dig att jag aldrig kommer att få det erkännandet. Hur uppenbart det än blir att ett det blev så fel så kommer de aldrig erkänna att jag hade rätt. Går datorn sönder, ja, då har de glömt att jag var emot köpet från början! Och när det är dags för nästa inköp börjar cirkeln om igen.
Samma sak är det när jag för en diskussion med min syster om något. Det kan handla om vad som helst och om jag försöker ta ett annat perspektiv på saken så kommer snabbt repliken ”Du får se själv när du blir äldre”. Vi kan sitta och prata om moraliska frågor som plastikoperationer eller liknande, vilket är frågor där jag brinner för mitt eget ställningstagande, och så kan hon säga ”Så där var jag med när jag var yngre. När du blir lika gammal som mig skall du se att du har ändrat dig.” Det är helt otroligt. Och då skall ni veta att jag och min syster är olika som dag och natt, särsklit när det kommer till åsikter i frågor, vi tycker olika om allt och har alltid gjort. Ändå tror hon att jag kommer att tycka som henne – bara jag blir äldre. Erfarenhet eller hurvida man är påläst på ämnet har ingen betydelse, här är det levnadsåren som räknas.
Jag minns en gång, jag tror det var under den första terminen min syster pluggade på universitetet och hon hade träffat en sådan trevlig och kul klasskamrat. Då kom hon hem och konstaterade förvånat ”Hon är så vettig och har så mycket att säga. Och hon är lika gammal som dig syrran, det kan man inte tro!”. För så är det ju! En lillasyster är, förblir och har alltid varit just det. Precis som min storasyster med åren gått från att vara den enda jag lyssnat på och velat vara som till att bli just min älskade, unika men olika storasyster.

Nej, ålder för mig är mer som ett tillstånd än en talsymbolik. Ungefär som att vara gravid. Fast jag är lillasyster.

Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggtema, ålder, storasyster, lillasyster, lillasystergammal

Nationella proven som mått på ett års kunskap?

När jag hör på TV4:as 22-nyheter och deras vinkling på nyheten ”Var fjärde elev i nian får ett högre betyg i matematik än vad eleven presterade på det nationella provet” blir jag lite uppjagad. Tv4 citerar utbildningsminister Björklund som får stjälpa på högerlutningen lite med kommentaren ”Lärarna sätter för snälla betyg”. För mig är detta uttalande ett till bidrag till bevishögen som vittnar om att Björklund inte har en aning om vad han talar om, när han uttalar sig i rollen som utbildningsminister.

För vad är egentligen syftet med nationella proven frågar jag mig?

Så här säger Skolverket:

Syftet med det nationella provsystemet skall vara att
- bidra till ökad måluppfyllelse för eleverna,
- förtydliga målen och visa på elevers starka och svaga sidor,
- konkretisera kursmål och betygskriterier
- stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
- ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapsmålen nås på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Proven är inte utformade så att de prövar elevens kunskaper mot alla uppställda mål.

Som vanligt är det mycket luddigt när man skall uttrycka något om skolan, men det här är min tolkning:

-bidra till ökad måluppfyllelse för eleverna
-förtydliga målen och visa på elevers starka och svaga sidor
-konkretisera kursmål och betygskriterier
Enligt mig går dessa tre första syften hand i hand. Genom att nationella provet är utformade efter de uppställda målen blir de ett verktyg för lärare i deras arbete med att bryta ned, förtydliga och konkretisera målen. Helt enkelt i att förvandla den luddiga och fina teorin till praktik. På så sätt konkretiseras och förtydligas målen och samtidigt belyser det då elevernas starka och svaga sidor. Genom detta kan vi använda dessa indikationer på elevernas starka och svaga sidor till att förbättra och individualisera utbildningen så att de får större chans att nå målen.

-stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
Ett problem med luddiga mål och lärarnas proffesionalismen i skolan är just att det blir beroende av mänskliga individer och där igenom differans. Tolkningsutrymmet i målen öppnar helt enkelt för variationer, vilket blir problematiskt om vi skall prata om en rättvis och likvärdig utbildning. Den mänskliga faktorn kommer emellan. Önskvärt är att hitta instrument för att minska variationerna och här ses NP som ett hjälpmedel.

-ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapsmålen nås på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå.
Nyckelorden här är ”underlag för en analys”. Underlag för att kunna  se generella drag för hurvida kunskapsmålen nås.

Utifrån detta är det endast den sista punkten som, med lite god vilja, kan tolkas så att NP skall vara vägledande för de slutgiltiga betygen på ett år. Det går, men jag skulle snarare tolka det som att NP i sig, i samband med kravet på en likvärdig utbildning, kan visa generella drag om hurvida eleverna verkar nå målen. Inte om vilka betyg eleverna förtjänar.

Frågan mynnar egentligen ut i ett val, vill vi ha en summativ eller en formativ bedömningsprocess. Vill vi verkligen att ett enda test, ett enda prov, skall ligga till grund för insatser eleverna levererat under ett års tid? Skall ett enda prov få summera detta betyg eller vill vi ha en formativ process där pedagogen lägger vikt på elevens samtliga insatser under året och tar hänsyn till elevens egna tankar om dennes kunskapsutveckling?

För mig är det självklart! Om vi låter ett prov ligga till grund för elevens betyg kan vi knappast kalla utbildningen individualiserad. Utbildningen blir till fördel för den elev som kan hantera press, stress och nervositet på ett bra sätt. Eleverna som har ett bra minne får favör. Eleverna som råkar ha en dålig dag, vars liv befinner sig i en kris eller liknande eller av någon annan anledning inte kan ge fullt ut den dagen faller utanför skolsystemets tanke. 
Väl medvetna är vi också i dag ( om inte annat borde vi vara det ) att alla människor lär på olika sätt och presterar olika bra på olika examinationsformer. Själv är jag en c-elev när det kommer till salstentamen (varje tenta hittills) och en a-elev när det kommer till inlämningsuppgifter. Denna frekvens säger mer om vilken examinationsform jag är bra på än hur bra jag är på de olika ämnena! Skulle då prov vara det enda underlaget för ett betyg så kan vi lätt se att det favoritiserar elever med en specifik talang, utan att det säger allt om kunskapen de besitter.  
Och inte minst ställer ett sådant här system ett stort fokus på proven. Vad är det egentligen som testas? 
Är det verkligen en sådan skola vi vill ha? 

Med formuleringen ”Var fjärde elev i nian får ett högre betyg i matematik än vad eleven presterade på det nationella provet” så antas det direkt att elevernas totala kunskap representeras i det resultat eleven fick på NP. Det tv4:as nyheter alltså gör är att de tar ställning till en summativ bedömningsform. Det gör även minister Björklund när han automatiskt antar att lärarna är för snälla bara för att terminsbetygen varierar i jämförelse med resultaten på NP.

Det kan slutligen bli en fråga om vilka analyser som det egentligen går att göra av en sammanställning av NP som gjorts i landet. Men det är ett helt annat inlägg – om statistisk tolkning och frågor om relevans, objektivitet och avsaknad av siffersjälar samt andra sidan av saken. 

Jag skall istället göra en helt annan tolkning av rubriken ”Var fjärde elev i nian får ett högre betyg i matematik än vad eleven presterade på det nationella provet” För skulle det kunna vara så att var fjärde elev här representeras av de elever som:
1. inte presteras starkast på prov
2. var i en livskris
3. hade en dålig dag
4.  inte var vana prov med sådan utformning
5. eller av andra anledningar inte kunde prestera 100 % den dagen
Det är mist fyra skäl till varför var fjärde tonåring – som befinner sig mitt i identitetskrisens ålder och har pressen av sin hela framtid på axlarna – kanske har presterat bättre på massor av andra saker under årets lopp och därför förtjänar att bli godkänd i matematik.

Till sist skall jag lägga fram ytterligare ett argument till varför NP inte kan vara det enda måttet på elevernas kunskap inom ett ämne. Det gör jag genom att upprepa Skolverkets mening nedan: 

Proven är inte utformade så att de prövar elevens kunskaper mot alla uppställda mål.

Kanske eleverna som inte blev godkända hade bristande kunskaper i just de målen som NP mätte, just den dagen. Då blir det snarare en fråga om hurvida NP egentligen kan säga något alls om elevernas kunskaper!
Varför inte ta det perspektivet, herr Björklund?

 

Läs även andra bloggares åsikter om skola, betyg, utbildningsministern, nationella provet, summativ bedömning, formativ bedömning, Tv4 Nyheterna, Jan Björklund, nyheter

Friheten utrotningshotad

Nästa steg?

Loppsi2

Rösta i Eu-valet och se till att andra länders galenskap inte blir en pandemi!

Läs även andra bloggares åsikter om Loppsi, Loppsi2, Eu, internet, frihet, Big Brother, fildelning