Jag läser Mymlan varje dag, flera gånger per dag. Det är faktiskt den enda blogg jag läser dagligen. Och i förrgår skrev hon ett inlägg, en kommentar, till Aftonbladets Anna Ekelunds krönika ”Jag vill ha ett barn med Downs syndrom”.
Anna Ekelunds krönika är provocerande. Som så mycket annat i kommersiell media, eller där man vill väcka debatt och öppna ögonen på läsare. Det är ett effektivt grepp men det ställer krav på läsaren att denne kan sålla och tolka ut vad författaren egentligen vill skriva. Man måste kunna se förbi det provocerande och läsa budskapet mellan raderna. De som blir arga mitt i texten tror jag många gånger missar tanken bakom författarskapet. Faktum är att Anna Ekelund säger precis samma sak som jag försökte säga i mitt inlägg ”Det som inte dödar härdar”. Jag var supernervös när jag skulle skriva detta, jag var så rädd att någon inte skulle förstå och tycka att jag var nonchalant, så jag var mycket försiktig. Anna Ekelund var inte försiktig – jag tror att hennes krönika verkligen lyckades leverera budskapet. Jag tror inte att jag vann något på att vara försiktig.
Mymlan tolkade Anna Ekelunds inlägg i debatten på ett briljant sätt. Ändå hade en del läsare svårt att se förbi budskapet; de fastnade på det kontroversiella och fick tunnelseende. Jag skulle vilja hylla både Ekelund och Mymlan för att de vågar ta ställning och vara så pass öppna för kritik, för de framför en viktig poäng. Därför vill jag också stryka under deras ord och budskap genom att tillägna dem detta inlägg.
Jag har inte riktigt haft tid att läsa alla kommentarer som Mymlan fått på sina två inlägg i detta ämne. Dock har jag läst några och skulle vilja säga så här när det kommer till egoism:
Kanske Anna ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en ”downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!
Uppdatering:
Fortsätt följa ämnet och se Mymlans sammanfattning av den massiva diskussion detta ämne startade. Läs också om bakgrunden och Ekelunds mejl till Mymlan, som utan att provocera visar på hur hon tänkt. Mycket läsvärt!
För att föra in en annan åsikt på det här tar jag in ett citat från bloggen ”Anders har en åsikt om…” :
Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.
Och så här vill jag svara på detta:
Hur många tror vi önskar att de inte får ett barn med DS för att de ska slippa besvären med detta själva? Att göra abort för att man har ett barn med DS i magen, är det att se till barnet eller att se till sig själv? I grunden är det mesta vi gör egoistiskt, i det här fallet skulle jag tro att argumentet om barnets svårigheter med DS ligger underordnat argumentet om att det skulle vara en massa besvär för oss själva. Egoistiskt?
Ekelund drar kanske saken till sin spets, men det hon egentligen gör är att ställa föräldrars egoistiska val att inte orka med ett barn med DS mot föräldrars egoistiska val för att vilja ha ett barn med DS! Är det verkligen ågot som inte är egoistiskt, eller något som är värre än det andra, här?
Jag gillar ditt inlägg Ann. Har själv nyligen hamnat i disskusioner angående DS barn. Jag har jobbat med DS barn och det finns ingen rädsla för mig att få ett. Alla barn är älskade och välkommnade här
Härligt att höra! Det värmer! Så skönt med människor som kan se bortom tunneln! Hoppas ni har det fint
[...] person som skriver om detta och ställer några relevanta frågor är Rumptroll: Kanske Anna Ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en “downie” till tomten i [...]
Visst, mycket vi gör och önskar oss är drivet av ren egoism, men jag tycker det är en stor skillnad på handlingar och önskningar som går ut över andra och sådana som inte gör det. Att önska att ens barn inte hade det funktionshinder det har är knappast en önskan som barnet skulle neka till, men att önska sig ett barn som har ett funktionshinder istället för ett som inte har det är en önskan som om den gick i uppfyllelse skulle tillfredsställa en själv på bekostnad av någon annan.
Med det menar jag (återigen) inte att personer med Downs är på något sätt sämre eller mindre värda eller oförmögna att leva fullvärdiga liv, men jag tror att de flesta av dem själva hellre skulle vara utan det.
Jag tycker att din poäng i diskussionen är viktig Anders, därför vill jag ha med den. Jag tror också att det är just ditt sätt att se på det som är det vanliga. Men det är också det synsättet jag vill utmana. För vem vet egentligen hur barn med DS tycker.
Jag menar att jag inte skulle vilja ändra på en enda sak i mitt liv. Nu har jag inga allvarliga åkommor men det lilla jag har, det som jag anser vara jobbigt i mitt liv, det vill jag inte heller spola tillbaka och ändra på. För varje detalj i mitt liv är det som fått mig att bli den jag blir. Varje erfarenhet, även de hemska erfarenheterna, har format mig, och jag är glad att de gjort mig till den jag är i dag! Vem vet hur barn med DS ser på det?
Kan det inte vara precis lika egoistiskt att önska sig ett barn utan DS. För vem vet, kanske barn har det sämre i andra meningar. Jag vet inte, jag kan ha fel. Men jag vill inte anta att det är mer synd om dem med DS, för jag har ju ingen aning. Jag tror att det finns en mening med allt. Stort som smått. Vårt öde kanske är just det som gör livet värt att leva?!
Jag hoppas du inte har missuppfattat mej på samma vis som mymlan, jag tyckte hennes inlägg var bra, det var det hon skrev om mej, utan att ens veta vem jag är, som störde mej… inte för att det spelar nån roll men men
Ha en fin vecka
Jag tycker att det är tråkigt att diskussionen fått en sådan hetsk stämning. Det skyler vad som egentligen var meningen och det viktiga budskapet i debatten.
Jag har inte följt allt till 100 procent så min åsikt om enskilda personer eller rättare sagt enskilda personers inlägg blir inte helt relevant. Dock kan jag tycka att det är viktigt att alltid ha som utgångspunkt att inte i förbigående kalla någon för idiot, eller att man är öppen för diskussion om man vill lägga sin åsikt i en diskussion, annars kanske men inte skall lägga in sitt tillägg till att börja med.
Sedan har du och jag olika synsätt i frågan. Det tycker jag är helt okej. Jag tänker inte hoppa på dig personligen för det. Dock skulle jag vilja säga att det kan vara exakt lika egoistiskt av oss att vi gör personer med DS till offer. Om vi inte gjorde det, vem vet hur världen skulle se ut då?
Tack för ditt inlägg,
ha en fin vecka du med!
Tack, hela grejen var ju att jag inte sa ett enda ord om vare sig artikeln eller mymlan personligen i min första kommentar. det var därför jag inte ville diskutera, jag tycker att om man ska diskutera så är det ju om inlägget isåfall och det hade jag inget att tillägga om. Diskutionen ska ju inte vara om mina åsikter rörande det hon skrev om mej… då tappar man ju bort meningen med diskutionen om inlägget.
Jag såg Annas försök att få fram att DS inte är en sjukdom, men det var orden ”Jag önskar mej”, som gjorde mej upprörd, man ska väl inte önska att någon ska ha DS. Annas krönika var klantigt skriven i mina ögon.
Jag tycker också att det här är viktigt, och det är tråkigt att det blev så mycket ståhej om något som inte ens hade med saken att göra. Jag hoppas det är över nu.
en sista sak
… jag lag aldrig in något tillägg om min åsikt rörande ”idiot” i mymlans diskution. Hon länkade mitt inlägg.
Ja, som jag sa, jag har inte bakgrunden.
Kanske är det svårt att se ett inlägg i sin blogg som en åsikt som ingen får kommentera dock?! För den sekund man publicerar en åsikt på offentlig plats blir man ”öppen måltavla”, håller du inte med? Precis som Ekelund blev i och med sin krönika. Så kanske alla blogginlägg är ett inlägg i en potentiell debatt?!
Sedan hoppas jag också att den hätska diskussionen är över och att vi kan hålla oss på en bättre nivå om vi nu skall föra diskussionen vidare…
Men jag vill också säga att om du har problem med Mymlan så hoppas jag att du tar det med henne personligen. Jag känner henne och hon är en fantastiskt vidsynt person med stort hjärta, och inte att förglömma smart.
Jojo sant, jag ville bara förtydliga att Jag inte gav mej in i någon debatt, och ville därför inte diskutera om något som inte ens hade med inlägget att göra. det jag var upprörd över var att hon kallade mej för lat och feg, och sedan eventuellt pucko? Det hade inget med Anna eller DS att göra så varför diskutera.
NU… ska jag bege mej från datorn, ha det bra i natten
Det samma.
Vi ses i textmassorna!
Det bloggas mycket om annorlundaskap och sjukdomar just nu. Det upprör många. Det som upprör mig, är att man inte får finnas om man är annorlunda och inte ”passar in”.
Vem bestämmer kriterierna för vad som är ”standard”?
Har du autism måste det botas till varje pris, har du ett barn med DS i magen ska det tas bort… osv.
Vilka tror vi att vi är, som anser oss ha rätten att sortera ut vem som duger eller inte?
Jag blir vettskrämd..
Jag förstod precis vad Anna Ekelund menade i sin krönika. Därför bloggade jag själv med rubriken ” jag vill oxå ha ett barn med downs syndrom”
Tar man sig tid att läsa det hon skriver, så behöver man inte bränna så mycke ilske-hjärnceller i onödan
Tycker det hon skriver är mycket tänkvärt…
Tack för ditt inlägg!
Jag ställer mig själv precis samma frågor. Det är mycket intressant! Just det att vi anser oss ha rätten att döma vem som passar in och vem som är ”misslyckad” och till och med olycklig. Mycket tänkvärt!